Kärnan av vår jag-känsla är det inre barnet. Men verkliga händelser eller övertygelser från vår uppväxt har gjort att vi skapat en skuggsida av det inre barnet för att skydda det. För att våga släppa fram det inre barnet behöver vi rätta till de övertygelser som själva skyddsbehovet vilar på. Vilken typ av skadad barn verkar inom dig?
En av de mest kända arketyperna är det inre barnet. Det är en bild om ofta används i terapi och personlig utveckling för att beskriva något ursprungligt inom oss, och som oftast ses i termen av att det är skadat och det behöver läka sig självt. Men jag tror att det är viktigt att vi ”delar upp” barnet i två grundtyper för att förstå både hur arketypen driver oss och varför det är en av de viktigare att förstå sig på (läs gärna del 1 om vad arketyper är).
Det ursprungliga barnet
Som jag ser det är det ursprungliga inre barnet aldrig skadat. Det kan inte skadas. Det representerar snarare en ren oskyldighet, nyfikenhet, öppenhet och självklar tro på sig själv, sin plats och tillhörighet i världen som alltid lever inom oss som ett frö och en potential. I mytologin dyker den upp som det gudomliga barnet, det heliga barnet eller det magiska barnet. Det brukar vara en arketyp som alla sätter sitt hopp till i berättelserna. I den spanska filmen Hålet (som finns på Netflix) är det inre barnet den arketyp som ska ta alla ur det mänskliga tillstånd som skapat girighet och ondska i världen.
Alla arketyper har dock en skuggsida också. Det inre barnet i dess ursprungliga form bär också på en oförmåga att ta hand om sig själv. Det kan förbli naivt och sakna insikt i att det är en aktör i en helhet, och att det kan behöva förhålla sig till andras behov om det inte vill såra och orsaka kaos som är skadligt. Det inre barnet, även om det är en arketyp som alltid är intakt inom en, behöver alltså växa upp och växa in i andra arketyper, för att fullbordas.
Ett exempel på hur en sådan ”tillväxt” kan se ut är narrens resa i den stora arkanan i tarot. Narren är arketypen det inre barnet och har siffran noll i arkanan för att beskriva att den är ursprunget och att den är del i och förutsättningen för alla efterföljande tal. Alla följande kort representerar olika arketyper där Narren genomgår en förändring för att slutligen transformeras till sista kortet – Världen/Universum – som är den möjlighet vi alla bär inom oss att bli hela människor som kan agera i världen utifrån helhetens vishet och den klarsyn det ger oss.
Det skadade barnet
Under allas uppväxt inträffar förr eller senare ett tillfälle där vi uppfattar att vi inte är fullständigt accepterade som vi är. Och så är fallet vare sig vi utsatts för ett allvarligt övergrepp eller bara misstolkat en situation där vi inte fick ett behov tillfredsställd omedelbart. När det händer skapas en skuggsida av det inre barnet. Det skadade barnet är en arketyp som kan ta form som det övergivna barnet (det föräldralösa), det sårade barnet, det beroende barnet och det eviga barnet. Vi kan bära spår av alla typerna men en av de skadade barnen är oftast dominant.
Det skadade barnet kommer till som ett skydd för det ursprungliga inre barnet. Det är inte bare EN drivkraft av många. Det skadade barnet är DEN drivande kraften bakom större delen av vår personlighet och hur vi förhåller oss till världen. Det skadade barnet är roten till våra skyddsmekanismer och öppnar upp för den skara av arketyper som sen tar över oss och fullständigt dominerar hur vi förmår se på oss själva, världen och vårt liv. Det skadade barnet har tagit det till sin livsuppgift att till varje pris inte blotta och släppa fram det ursprungliga barnet.
För att kunna luckra upp det skadade barnets grepp om oss är viktigt att förstå vilken typ som dominerar oss. Då kan vi bemöta övertygelsen och dess beteendemönster så att de kan få verka från sin ljusa sida istället. Vi kan börja förstå vilka skickligheter vår dominerande barn-arketyp gett oss, och befria förmågorna från att vara i tjänst som försvar och låta dem komma till användning när det ursprungliga barnet ska växa in i världen istället.
Det sårade barnet
Det sårade barnets arketyp bär på ett minne av något som det utsatts för, något påtagligt eller något vi läst in i en situation. Det kan alltså handla om konkreta fysiska övergrepp men också om släktingars spontana skratt över något roligt du sa, som inte var illa menat men som du uppfattade som kränkande. I alla relationer och situationer är det något det sårade barnet alltid förväntar sig ska hända igen. Det ger en beredskap och ett skydd för tänkta framtida liknande övergrepp. Det ger också en stark längtan att få en ursäkt, en bekräftelse eller något annat som ska läka såret.
Det är alltså fullt förståeligt att vi aldrig vill uppleva samma smärta igen. Men beredskapen för att undvika samma situation gör också att vi reflexmässigt projicerar faran på allt och alla, utan att den egentligen ens finns där. Det försätter oss i ett sinnestillstånd där vi attackerar omvärlden (bokstavligt eller i form av en inre röst) och gör oss till ett ständigt offer för den – för det motsvarar vår självbild – och vi kan vara fast i ett mönster av självömkan. Det sårade barnet fastnar också i ett mönster av att vilja ta hand om och läka andra.
Det sårade barnet bär på en möjlighet att öppna upp sig genom förlåtelse och försoning, trots att man inte får den ursäkt man väntar på. Det bär också på en möjlighet att börja ta ansvar på riktigt, och inte se sig som viljelöst utelämnad till yttre omständigheter och på så vis bli en röst som kan motverka sårande krafter i världen.
Det övergivna barnet (det föräldralösa barnet)
Det övergivna barnet uppfattar någon gång under uppväxten att de måste klara sig själva. Det kan antingen ske genom att vi blir övergivna på riktigt, eller att våra föräldrar inte var närvarande nog för att ge den trygghet, spegling och bekräftelse som behövs för att ha en ljus syn på världen och gemenskap. Det övergivna barnet känner tidigt en brist på tillhörighet, hemkänsla och att den kan lita på att få ta del av det den behöver.
Det övergivna barnet utvecklar därför tidigt en stark självständighet. I brist på att ta del av en tradition, ett synsätt och kunskaper från en familj är det övergivna barnet utelämnat till sig själv att skapa en helt egen världsbild för att klara sig i världen, vilket ytterligare bidrar till att den inte känner sig hemma i familjen den kommer från, eftersom den egna bilden sällan stämmer med familjens. Det övergivna barnet projicerar därför alltid samma brist på tillhörighet, välkomnande och trygghet på alla situationer och personer hon möter. En person som drivs av det övergivna barnet kan uppfattas som oåtkomligt, inneslutet och som ointresserat av kontakt. Men rädslan över att vara övergiven och ensam i världen skapar en stark längtan efter tillhörighet och gemenskap, som dock motarbetas av att man aldrig lärt sig hur man knyter an på ett tryggt sätt. Längtan motverkas av bristen på tillit och oförmåga att ta emot hjälp och vänlighet. Arketypen kan skapa en ständig jakt på tillhörighet parat med en blindhet kring hur man själv skapar sin hemlöshet.
Det övergivna barnet bär på en potential öppna upp sig genom att lära sig att ta emot och ge kärlek trots risken att inte få gensvar. Arketypen bär också på en möjlighet att dela med sig av sin förmåga att ta ansvar, som blir möjlig när hon klarar av att möta andra med tillit.
Det beroende barnet
Det beroende barnet bär på ett minne av något hotfullt som tydliggjorde att världen är något skrämmande och farligt där den omöjligt kan klara sig självt. Det kan handla om att någon av föräldrarna har uppfattats som otillräknelig. Men det kan också handla om att ha upplevt föräldrar som hållit en hårt i ett grepp och aldrig släppt barnet ut på egen hand i världen. Minnet har skapat en övertygelse hos det beroende barnet att denne alltid behöver vägledning och skydd från andra och att den är föreviga hjälplös och maktlös.
Den här arketypen bär antingen på en bild av att de egna behoven setts som övermäktiga eller hotfulla för föräldrarna, som då inte besvarat dem, eller på en bild av att världen är något som man ska undvika. Den ständiga rädslan för att förlora kontakt och därmed det skydd man behöver från andra, resulterar till ett behov att överge sina behov till förmån för andras, eller att aldrig lämna trygg och bekant mark. Övertygelsen gör att det beroende barnet ser fara eller en risk att bli avvisad och övergiven i alla situationer. Rädslan skapar en strategi som går ut på att klamra sig fast vid trygghet och känslan av kontakt med omvärlden. Strategin kan också gå ut på att manipulera andra att tillfredsställa de behov man har för att man inte tror att andra vill eller förmår att ge det frivilligt.
Det beroende barnet bär på en potential att öppna upp sig genom att börja svara an till de egna behoven och ge sig själv den trygghet man behöver, trots att ingen försäkrar en om att inget dåligt kommer att hända och att allt kommer att sluta bra. Det beroende barnet kan då ta tillräckligt ansvar för sig självt att det kan dela med sig till andra av sin förmåga att ta emot hjälp och att skapa nära kontakt och relationer.
Det eviga barnet
Det eviga barnets arketyp är urtypen för Peter-Pansyndromet. Det är en arketyp som förkroppsligar längtan att vara för evigt ung, sorglös, ute på ett evigt äventyr befriad från tristess och vuxenlivets ansvarstagande. Det eviga barnet bär på ett minne av en katastrof eller upprivande förändring i familjen. Det kan också vara så att barnet ”smittats av” ett att ett sådant trauma ägt rum tidigare i familjen. Oavsett om minnet är direkt, eller indirekt, präglas det av att mörka känslor som ledsenhet, allvar eller nedstämdhet varit ovälkomna i familjen.
Det eviga barnet bär ständigt med sig en grundövertygelse om att världen är en avgrund som när som helst kan öppna sig och leda till bedrövelse. För att undkomma risken klamrar sig det eviga barnet fast vid en tro att det går att leva i ett glädjefyllt, stimulerande äventyr och att det går att frysa tiden och undvika förändring. Tristess, svåra känslor, död och åldrande är sådant som ska förnekas och undkommas. Resultatet blir att det eviga barnet sällan låter sig mogna, fördjupas och utvecklas. De undviker att ta ansvar till varje pris. De vill inte heller ta sina egna och andras svårmodiga känslor på allvar. Allt sådant kan istället bemötas som om de är ett hot på liv och död.
Det eviga barnet bär på en potential att öppna upp sig genom att våga möta sina svåra känslor samt det faktum att allt förändras och att alla ska dö, och trots det kunna behålla sin lekfullhet och äventyrlighet. Genom att acceptera livets allvar, och ta ansvar för det som behövs för att hålla livet vid liv, kan det eviga barnet dela med sig av sin förmåga till glädje, förundran, spontanitet och lekfullhet.
Att läka det skadade barnet
Vi pratar ofta om att läka det skadade barnet. Men det handlar snarare om att rätta till den övertygelse och missuppfattning som det skadade barnets arketyp närs av för att kunna öppna upp för det verkliga ursprungliga barnet och tillåta dess uppväxt och mognad.
Det kan tyckas vara ordklyveri men genom prata om processen som ett läkande finns en risk att vi befäster vi skuggbilden, den självbild/världsbild/gudsbild det skadade barnet vilar på. Vi kan fastna i att tillgodose bristen och såret som det skadade barnet upplever. Men det skadade barnet är ett slukhål av rädsla som absorberar och aldrig får nog.
Det som behövs är att vi upphör med att identifierar oss med det skadade barnet och istället ser oss som det inre barn som vi är: det magiska eller gudomliga inre barnet. Bara så kan vi bli fria från den övertygelse som förmörkar det ursprungliga inre barnets själv-klarhet och känsla av acceptans, bekräftelse, tillit och självförtroende.
Det handlar snarare om att förhålla oss milt och tålmodigt till oss själva för att övertyga det skadade barnet, som i all välmening försöker skydda oss. Man kan inte övertyga ett skadat barn som lärt sig att världen inte är något att lita på, genom att ta i med hårdhandskar mot det. Man kan inte heller för evigt skydda det mot faror för då gör man det en björntjänst och bekräftar hotet.
Det är därför det är viktigt att fokusera på det som öppnar upp det skadade barnets rädsla och slutenhet. Och det är oftast att göra det som det skadade barnet är mest rädd för: att släppa fram det ursprungliga inre barnet och tillåta sårbarhet, öppenhet, spontanitet, nyfikenhet och tillit. Att förlåta, att ge utan att försäkra sig om att få, att ta ansvar för sina behov, att omfamna och tillåta svåra känslor och att bli vän med förändring och död är god näring för det inre barnets tillväxt och mognad.
Foto: Annie Spratt/Unsplash