Visst är det skönt att slippa ta ansvar? Och visst är det skönt att kunna peka med fingret mot andra och själv stå fri? Det här inlägget handlar om offrets arketyp och på vilket sätt det kan hindra vårt autentiska jag från att kliva fram och ta plats.
Arketyper är urbilder för ett mönster av tankar, känslor och impulser som agerar på ett visst sätt och som har ett uppdrag att skydda oss eller hjälpa oss uppnå det vi vill ha i världen. (läs mer om vad arketyper är i del 1). Utöver de personliga arketyperna finns även sådana som driver på skeenden som är på kollektiv och global nivå.
Arketyperna är ett annat, bildligare, sätt att förstå vad som driver oss människor att handla som vi gör än vad teorier om kemiska substanser och psykologiska utvecklingsteorier säger. Att bekanta sig med sina arketyper ger en kunskap som ”sätter” sig på ett tydligare sätt än vetenskapens abstrakta förklaringsmodeller. Arketyper bär på berättelser och genom att se vilka som är aktiva i ditt liv kan det bli tydligare, på ett djupare mer direkt plan, hur du ska utvecklas förbi ett återkommande problem i ditt liv.
Offret
Offret är en av de tre arketyper som alla har, i en eller annan form. De övriga två i är sabotören och den prostituerade som jag kommer att skriva om i de två kommande inläggen. Den här triaden ingår i grunden för det säkerhetssystem som vårt skadade barn har ”installerat” för att skydda det inre oskuldsfulla barnet (läs mer om det inre barnet i del 2).
Offret har inget att göra med om du utsatts för en verklig kränkning eller inte, men arketypen kan vara den dominanta i triaden om du har en sådan historia. Offret är snarare en sinnebild för en ovilja att ta ansvar och växa i sin autonomi och auktoritet. Men offrets perspektiv innehåller också potentialen att utveckla en stark medkänsla och vilja att hjälpa sina medmänniskor.
Som alla arketyper har offret en skuggsida och en ljus sida. Om den omedvetna sidan av den här arketypen tillåts vara aktiv kan vi uppvisa ett beteende som ser sig som utsatt för livets omständigheter och andra personers illvilja. Vi använder ofta ordet ”typiskt” när något går oss emot. En annan, ytterst obehaglig, form av offerarketypen ägnar sig åt att jaga syndabockar och när den kommer samman i kollektiv form kan andra människor skadas. Hämnd är en av offrets mörkare känslor.
Offret innehåller även ett mönster av att slippa ta eget ansvar. Offerarketypen vill gärna ta rygg på starka personligheter för att slippa utveckla och stå för en egen åsikt. I kretsen runt auktoritära ledare kan det finnas personer där offerarketypen är en dominerande kraft. Och faktum är att offret kan vara den starkaste arketypen i den auktoritära ledaren själv.
För att få hjälpa från andra med så mycket som möjligt, kan offerarketypen göra sig liten för att väcka medkänsla och få dem att, likt föräldrar, ta över ansvaret. Offrets beteende riskerar alltså att själva fullborda offrets syn på sig själv som offer, om och om igen.
Anledningen till att vi alla har den här arketypen, i en eller annan form, är att dess skuggsida på ett effektivt sätt hindrar det autentiska inre barnet från att ta plats. Det skadade barnets rädsla tar hjälp av offerarketypens sätt att förminska sig och avstå från att ta ansvar och agera i världen. Vi slipper också hjälpa andra om vi håller fast vid bilden av att vi inte är kapabla och att det är vi som borde få hjälp eftersom det är synd om oss.
En annan effekt av offrets beteendemönster är att vi projicerar ut den här bilden på andra. Offerarketypen är därför besläktad med hjälparen som alltid behöver offer för att kunna utöva bilden av sig själv som god hjälpare. En annan besläktad arketyp är martyren, som ser sig som offer för en sak eller åsikt, eller helt enkelt bara för att man står för ett sätt att leva.
Offrets ljusa sida, dess potential, är att synsättet bär på grunden för att utveckla en stark medkänsla och vilja att hjälpa sina medmänniskor. Men den sidan kan bara utvecklas om vi blir medvetna om hur dess skuggsidor verkar i oss. Vi behöver iaktta oss noga och synliggöra på vilket sätt offret verkar i oss. Ofta är svårt att erkänna att vi tar till offrets arketyp för att förminska oss och slippa ansvar. Det är ingen skön sida, men vi har den allihop.
När vi jobbar med att synliggöra offret i oss är det viktigt att alltid bära med sig orsaken till att vi har arketypen i oss. Det skadade barnet har i all välvilja tagit offret till hjälp för att gömma undan det autentiska oskuldsfulla barnets potential för att det inte ska orsaka det som det skadade barnet är rädd för (läs mer om det inre barnet i del 2).
En synliggjord och integrerad offerarketyp kan, när vi bekantat oss med den, hjälpa oss att känna igen när vi undviker ansvar och när vi hindrar oss från att låta vårt autentiska jag komma fram. Att vara medveten om ”säkerhetssystemet” i oss är också ett steg närmare att förstå sitt syfte här i världen.
Foto: Stocksnap/Pixabay