UA-145057765-1 Fixeringen vid att vara god och hur den förstör – EXISTENSIS

Fixeringen vid att vara god och hur den förstör

Tidigt i livet får vi veta att vi ska vara snälla och att världen skulle vara en bra plats om alla bara vore goda människor. Men om det vore sant, skulle vi inte leva i idealvärlden redan nu? Jag menar om vi nu har manualen varför lyckas vi inte? Och vad är det som gör att vi inte klarar av den gyllene regeln som säger: Behandla andra så som du själv vill bli behandlad?

Till att börja med tror jag att det är något skevt i att exklusivt sträva efter att vara god, i alla fall så som gemene man tänker på begreppet god: att aldrig göra någon illa, att sätta sina egna behov efter andras, att skänka pengar till välgörenhet, att aldrig säga ett ont ord och så vidare.

Redan där går vi snett. Att vilja bli sedd som god genom att uppfylla en fixerad och färdig form av godhet går emot något fundamentalt grundläggande i hur livet självt är uppbyggt. Livet vill inte trängas in i ett hörn. Livet är öppenhet, rörelse, kreativitet och möjlighet – i allt detta ryms inte pre-fabricerade gester som etiketterats som goda. Livet är kärlek som vill vara fri att uttryckas i stunden, exakt så som situationen bjuder in till.

För ett tag sedan befann jag mig på en plats mättad med den där fantastiska närvaron som vissa platser kan ha. Och tur var det för jag fick uppleva två skitdagar på raken där jag kunde konstatera att om jag slappnar av och bara är mig själv gör jag människor besvikna; då är jag inte GOD enligt normens alla regler. Upplevelsen skakade om mig och väckte liv i en stark rädsla att bli avvisad. Jag tog mig till den här avskilda platsen för att meditera och försöka förstå hur jag skulle komma vidare i mitt dilemma. Jag menar jag vill ju kunna slappna av och vara mig själv! Mitt under meditationen hör jag en röst i huvudet: ”Life is not about being good, it’s about doing God.” (Och ja, meningen kom på engelska förmodligen eftersom jag var I en miljö där engelska var språket som användes, men kanske också för att ordlikheten mellan good och God skapar ett speciellt djup. Fast jag tycker det funkar på svenska också: ”Livet går inte ut på att vara god. Livet går ut på att göra Gud.”)

Jag kände mig förvirrad först. Vaddå ”göra Gud”?. Men ju mer jag umgås med formuleringen känner jag att den är sann. Inte på ett sätt som kan förklaras logiskt utan den rör och berör mig på en plats som känns sann och som känns kring hjärtat och solar plexus.

För mig är Gud Livet självt. Det är både det icke-existerande vilsamma och grundläggande, gränslösa, eviga OCH det begränsade, existerande, tumultartade på samma gång. Det är i just det växelspelet, mellan öppen, gränslös frihet och existerande form, som kärlek och kreativitet behöver flöda för att ”göra Gud”. Och det är detta vi stör när vi försöker vara goda enligt en mall. Vi NPM:ar Livet och Livets flöde. Vi gör oss själva till smågudar som ska tala om vad som är det bästa I ALLA SITUATIONER, när vi egentligen borde ha lärt oss vara ödmjuka vid det här laget. Vi vet inget om den stora helheten. Vi kan inte skapa en mall för livet. Det vi kan göra är att vara öppen i det som ÄR. Där i den påtagliga närheten finns svaren för vad som bör förverkligas och göras. Och den blir synlig för oss först när vi slappnar av och släcker ner alla målbilder som normen har lärt oss. Men just detta är det skrämmande. För hur skulle det se ut om alla gjorde så?! Ja, hur skulle det se ut?

Vi vet i alla fall hur den ser ut när människor lever med sin persona som målbild. Den ser ut exakt som den värld vi har nu. Men jag kan också ana hur den skulle kunna vara om alla slappnar av i sig själva. Ja jag fattar att det kommer att innebära att jag missar åtaganden och tider att passa, men jag vet också att jag kommer att ha gett något viktigt till de personer som är i min närhet istället. De kommer att känna sig sedda, accepterade och uppskattade och det är inte så lite.

De personer som råkade ut för mina missar där på min resa blev aldrig arga. Det är möjligt att de blev irriterade. Men jag var genast förlåten. Varför? Förmodligen för att det är behagligare att vara nära en avslappnad person som bottnar i sin helhet än att vara nära en anspänd, manipulativ person som jagar bekräftelse och att bli sedd som god. Och jag tror också att Livet självt blir tillfredsställt. Hon vill frihet, kärlek och kreativitet. Hon vill DIG!

Det kan också vara så att anledningen till att vi inte kan behandla andra så som vi själva vill bli behandlade, är att vi faktiskt VILL bli behandlade illa för det är så vi behandlar oss själva. Så länge som vi glömmer våra egna behov, inte lyssnar till vår inre röst om vad som är rätt att göra och trycker ner oss med en elak inre röst kommer omvärlden att behandla oss EXAKT så som vi behandlar oss själva och vice versa… Den dag det faller sig naturligt för oss att behandla oss själva med respekt och kärlek, kommer vi också att behandla världen så. Det är nog en naturlag som kan förklara varför världen är fucked up, eller vad tror du?

Foto: Volkan Olmez/Unsplash

PS: Lyssna gärna på Livspoddens senaste avsnitt som rör samma tema: LIVSBEJAKANDE ELLER SJÄLVUPPTAGEN?

Lämna ett svar